got a nasty habbit called rock n roll

Är så otroligt ledsen och besviken på några av de viktigaste personer som fanns i mitt liv för bara ett litet tag sen. Hur jag led värre än vad jag någonsin gjort i hela mitt liv och det enda de gjorde var att inte finnas där för mig, ni skulle ändå vara de jag tittar tillbaka på livet tillsammans med. Förstår inte hur det kan ha blivit såhär, vet att vi alla gjorde misstag, antar att vi inte var så nära som jag trodde. Det gör ont, tro mig, det är inte kul för mig att se hur det har blivit men såhär är det nu och ingen säger ett ord. Det är tydligen för svårt för alla oss att svälja stoltheten och ta första steget, jag önskar bara att det inte ska behöva vara mig för jag känner att jag gjort det så många gånger förr. Och kanske ni känner likadant och det hela är bara ett stort missförstånd som kan lösas upp på bara en kort tid, jag känner bara att jag gjort mitt och nu väntar jag på er. Tror ni känner likadant som jag gör fast tvärt om, därför hoppas jag att någon ser detta och kan bryta tystnaden, för det kan inte jag. Detta är antagligen mitt sista försök, kanske inte det bästa, men det är allt jag kan göra just nu.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0